Hjärnskrynkleri...

Idag har hela dagen gått åt till möten. Först gruppmöte tillsammans med psykolog (vi har sånt på jobbet för att vi ska klara av våra möten med allehanda olika personlighetstyper) och sedan eget möte med egen hjärnskrynklare. Nej, jag tänker inte hymla med att jag gått till hjärnskrynklare, för jag behövde det, så det så!

Allt började med den brömda katt-madamen som terroriserade mig under en period med allehanda anklagelser. Nu är det ärendet över sedan länge, men det har gnagt under ytan under väldigt lång tid. Hur som helst räckte det bra med att bara få berätta det för någon (som inte är så närstående som en familjemedlem är), och få lite andra frågeställningar att jobba med. Idag kände jag dock att jag kan skippa fortsatta möten med psykolog för ett tag. Jag har blivit bättre på att fokusera på positiva saker, något som varit svårt att göra under en längre period.

Jag har tur som har en arbetsgivare som ger mig denna möjlighet och som faktiskt jobbar för en bra personalhälsa. Det är långt ifrån alla arbetsgivare som inser vinsten med nöjd personal. Jag tänker då på makens jobb, sjukvårdsjobben, polisen mfl, där man tydligen bara ska vara tacksam för att man har ett jobb, sedan ska man köras in i någon form av utmattningstillstånd, sedan är det bara för arbetsgivaren att ta in en ny som de kan köra slut på. Friskvårdsbidrag...NEJ...högre lön...NEJ...fruktkorg...HERRE GUD NEJ...åldersbaserad semester (alltså att man får några dagar extra efter en viss ålder)...NEJ!

Hur tänker man som arbetsgivare inom vissa yrken egentligen? Tror man att man får sin personal att göra ett bra jobb genom att vägra dem en endaste liten förmån? Tror man att det blir lättare att få tag i personal när någon blir sjuk om man inte ger personalen ett endaste uns uppskattning? Nä, jag blir alldeles knollrig i kolan av att tänka på det. Särskilt när personer i min närhet upplever precis detta varje dag, år efter år. Jag känner mig hjälplös eftersom jag inte kan hjälpa dem att göra något åt situationen. Känns förjävligt faktiskt!

Nämen, vad hände nu??? Började jag halka ner på deppighetens brant igen nu? Nej, så får det inte vara... Bäst att ägna mig åt lite scanning av dokument för att sedan åka hem och pussa på barnen och hästarna :)