Stressade människor...

Framför allt i höstas kände jag stressormen slingra sig på mig och krama min mage som en Boaorm runt sitt byte. Vill jag hamna där igen? Nej, naturligtvis inte! Jag håller just nu på med sju ärenden samtidigt. Det är vad jag känner att jag klarar av utan att tappa kontrollen över vad som ska göras. De andra två i gruppen rullar med ungefär dubbelt så många ärenden per person. Det funkar i det ena fallet, men inte i det andra. Stressen växer fram, kraven på att bära hela norra länets djurskydd på sina axlar ger en irriterad och tvär kollega. Jag vet inte om det har med ålder, erfarenhet eller personlighet att göra, men att bara ta på sig mer och mer bara för att ärendena lägger sig på hög är enligt mig en väldigt dålig strategi. Att vi inte hinner med är chefens ansvar och ska stanna på den nivån. Vår chef är väldigt bra och tar sitt ansvar i frågan, men det märks tyvärr inte på vissa.

Känslan att inte göra tillräckligt kryper på mig men än så länge står jag emot. Jag jobbar väldigt dåligt när jag har för mycket att göra, så att ta på mig mer ger ingen effektiv handläggning. Det är svårt att få kollegorna att förstå det. Jag kör på som jag gör bäst så får vi se om det kommer några protester så småningom.

Jag vill gärna vara en del av gruppen, men känner att jag mer och mer hamnar vid sidan om. Det är definitivt inte på någon utfrysningsnivå, inte alls, men någonting är det som inte stämmer. Ytterst tror jag att det handlar om min ovilja att ta på mig mer än jag klarar av. Förmågan att respektera att folk är olika och att man har olika förmågor brister tydligt på sina håll, och det är tråkigt tycker jag.

Hur som helst var det en nöjd Agneta utan H som klev ut på gatan från jobbet idag. Jag fick iordning både beslut och inspektionsraporter inför kommunicering i två ärenden idag. Läget under kontroll, och det är då jag jobbar bäst,när jag hela tiden kan se ljuset i tunneln.

Jag borde ha gått till tågstationen, men orkade inte det idag. Jag börjar bli lite lat tror jag. Det märks också på byxlinningen som, trots nyttig frukost och lunch, känns tightare för varje dag som går :( NOT GOOD!!! Måste bli bättring på den fronten!

Klart...

Nu har vi kommit tillbaka från ett omhändertagande av ett gäng hästar som mer eller mindre påminde om spjälstaket. Det gick bra även om personen som inte ville bli av med sina djur var på god väg att nita närmaste polis i sällskapet. När människan väl hade varvat ner så kunde vi gå in och konstatera att hästarna måste tas därifrån idag. Allt gick ändå hyfsat bra enligt uppgift jag fått i alla fall. Så nu har vi ett gäng hästar som äntligen mumsar hö i kubik någonstans i Sverige.

Nu snöar det utanför fönstret här på kontoret, och jag ska snart rulla hemåt och hämta upp dottern J från dansen. Ikväll ska vi bara kura i soffan och titta på tv. Det ska bli ruggigt skönt :)

välkommen present...

Fy vad folk kan vara jobbiga. Idag hade jag en lååååång konversation med en person som uppenbarligen var helt säker på vilka ärenden som ska prioriteras i vår nätta ärendehög (ca 140 stycken närmare bestämt). Naturligtvis handlar det om ett ärende där denna person var den som anmälde. Att vi prioriterar djur som inte får någon mat före ett antal hästar som enligt denna person av olika anledningar inte sköts optimalt på andra sätt, kan inte denna person förstå över huvud taget. Eftersom jag inte gav med mig ville den klagande ha numret till chefen, vilket h*n också fick. Med största sannolikhet fick den klagande samma svar där som hos mig. Men man kan ju bli tokig på folk som inte hör vad man säger. Därav den ilskna katten i hörnet!!!

Vår kära praktikant fick ett vikariat idag :) Det handlar om ett antal månader först för att sedan eventuellt få förlängning på grund av mammaledigheter osv. Hon blev superglad (förstås) och vi också :) En jättebra tjej som är hur trevlig och lättsam som helst. Det var alltså på vår avdelning som hon ska jobba. Vi kommer nog inte gärna släppa iväg henne när hon väl stadgat sig hos oss... Det kommer i alla fall bli ett visst motstånd i så fall (som att kedja fast henne vid kontorsstolen eller något...)

Idag fick jag en liten present av hemkommunen där jag jobbade förut. En lönespecifikation med lite drygt 4000 pix blev det:) En härligt välkommen liten slant denna månad. Nu kan jag tillkalla hovslagaren utan att behöva suga på ramarna i slutet av månaden (nje... riktigt så farligt brukar det inte vara faktiskt, men nära på vissa månader).

Idag ringde sambons svägerska (blir det min svägerska också då???) och gav oss äran att bli gudföräldrar till det lilla nytillskottet i släkten... Självklart blev jag jätteglad för uppdraget :) Inte för att jag har så mycket till övers för kyrkan, men det är ändå en stor ära att få detta uppdrag/förtroende. Synd bara att dopet blir dagen före mamsens begravning, men det är kanske bättre det än tvärt om.. eller???

Idag var i alla fall en bra dag för mig, hoppas ni andra har haft en bra dag också, och att brorsan lyckades komma rätt i morse utan att få soppatorsk på kuppen...

Dagen efter...

Jaha, då var det söndag och dagen efter en omtumlande dag. Jag åkte till styvfar L på eftermiddagen och fikade och pratade en stund. Vi pratade om allt möjligt och gosade lite med katten och hunden. Det känns bra att han inte är helt ensam trots att det är rätt svårt att hålla någon mer invecklad konversation med en katt eller en hund. Det finns grannar runt omkring som också håller kontakt med L.

När jag åkte hem blev det snöstorm och nu ligger ett tunnt lager snö på marken igen. Aprilväder, no shit...!

Imorgon är det jobb igen. Jag funderade ett tag på att ta ledigt, men jag mår nog bättre av att tänka på lite annat. Vi får se hur dagen blir i morgon...

Tack mamsen...

..för att vi fått dela vårt liv med dig och för att du delade ditt liv med oss...
Tack för att du lagade så god hiramsylt som vi fick äta på hembakad limpa..
Tack för att du gav mig min älskade ponny Estep...
Tack för att du skjutsade mig fram och tillbaka till bussen när jag skulle till skolan och sedan hem igen..
Tack för att du passade hunden Hasso när vi var tvungna att åka till sjukhuset för att föda dottern K.
Tack för att du tog hand om dottern K och hunden Hasso när vi var tvungna att åka till sjukhuset för att föda dottern J..
Tack för att du hjälpte dottern K med ridningen och allt runt omkring...
Du ställde alltid upp när vi behövde din hjälp...
Tack för att jag fick hålla din hand när du tog dina sista andetag..

Idag tog mamsen sitt sista farväl och somnade lugnt och stilla in efter sin långa kamp mot cancern. Det känns tomt i både själ och huvud, men ändå som en liten befrielse eftersom jag nu vet att mamsen inte behöver ha ont mera.

Det finns naturligtvis massor av mera saker jag skulle kunna tacka mamsen för, men ovanstående rader får bli de som kommer ut i cyber space. Resten är sånt som mamsen och jag behåller för oss själva.

Vårtecken..

Idag fick jag ett efterlängtat sms från sambon. Han hade spottat de första tranorna på åkern utanför vårt hus :) Nu får det snöa bäst det vill, för det är f...n vår i alla fall :) Tranorna är ett säkert tecken på att den här förfärligt långa vintern är över :)

I två dagar har jag varit på kurs med jobbet. Vi fick den äran att få reda på djurskyddslagens alla paragrafer (den kunde vi inte sen tidigare...?). Nä då, det var inte det enda som det mässades om så bortkastat var kursen inte i alla fall. Och fruktansvärt god mat bjöds det på till råga på allt. Jag träffade några av mina kursare vilket jag alltid ser fram emot vid såna här tillställningar. Eller, rättare sagt det är det jag ser fram emot vid såna här tillställningar.

Idag var det tillbaka till vardagen med skrivarbete på kammaren hela dagen. Kollegorna var ute och jobbade på eftermiddagen så jag hade lite lugn och ro. Jag fick rätt mycket gjort och är mycket stolt över min insats idag. Kollegorna har varit ute och ränt i flera veckor nu vilket gjort att skrivarbetet har blivit eftersatt för dem. Inte så bra för oss. Av någon anledning så har jag alltid färre utetimmar än de varje vecka. Vet inte varför det blivit så att de tar på sig att åka ut jämt. Jag har inte varit ute två dagar på flera veckor... Visst är det skönt att bara åka en dag, men det blir ju inte rättvist mot mina gruppkompisar. Jag ska ta upp det i morgon på vårt lilla gruppmöte. Det kan ju inte vara så att de ska slita ut sig på det viset. Jag känner mig någorlunda ikapp med skrivarbetet nu så nästa vecka kan jag ut och åka alla dagar så får kollegorna vila lite. Jag släpar med mig vår praktikant så får kollegorna komma ner i varv.

Dripp dropp...

Idag är det plusgrader ute och hästarna fick gå ut utan täcke för att lufta pälsarna lite. Det har ju snöat rätt mycket här, så nu om det börjar smälta (ska vara plusgrader i flera dagar nu enligt vädergubben på tv) kommer översvämningarna istället. Jag, som föredrar tussilago före snö i mitten på mars kan klart stå ut med vattnet i det här läget. Jag vill ha vår NU!

Veckan som gått har varit jättejobbig för oss alla. Sambon har jobbat nästan hela veckan, jag har varit i någon sorts mardrömstillstånd, varit helt slut hela veckan, men sovit dåligt i alla fall när jag kommit i säng, och ungarna har ju känt av det förstås. Igår kväll lade jag mig halv tio och vaknade halv åtta i morse. Fortfarande helt slut...

Igår blev det i alla fall klart med två nya medarbetare. Den ena blir en cool tjej och den andra en hetsig, driftig, framåt tjej med mycket fart. Jag som tycker att det kan bli lite jobbigt med duracell-kaniner (förutom kompis J som för många kan verka vara lite av en duracell-kanin men som egentligen bara är en ruskigt effektiv doer, vilket är något helt annat) känner mig lite orolig för den senare, men jag får ju också anpassa mig. Vi är i alla fall tre rätt lugna brudar i vår grupp, så vi får väl tillsammans se till att bromsa duracellkaninen så att hon inte tar i för mycket eller stressar upp oss andra. Den tredje aspiranten som vi vill ha till oss fick inte plats denna gång, men jag hoppas verkligen att hon söker igen för då får hon nästa tjänst.

Nu är det i alla fall helg och jag hoppas att jag ska orka göra något annat än att bara sova bort hela helgen.

Om det här trötta tillståndet fortsätter nu när våren kommer på riktigt (ja, okej, snart då...) så måste jag nog göra något radikalt, för då är det inte värt det längre. Jag har fortfarande drömmar om eget lantbruksföretag i någon form, så tro inte att jag bara fått någon naiv idé som jag snart glömmer. Jag får ofta den känslan från mina nära. Som om jag skulle vara en fyraåring som vill ha den där klubban i godisaffären, men inte får den. Det verkar som om man bara vill skaka på huvudet åt mina idéer och kväva dem i sin linda. För jag har ju inte tänkt längre än näsan räcker, eller... Ja, nu är det så att jag faktiskt också har en hjärna att tänka med. Jag känner också till begränsningarna i idéerna och har inte för avsikt att kasta mig handlöst utan skyddsnät. Så snälla ni, lyssna istället för att direkt försöka rata mina drömmar. För det sårar faktiskt...

men... LÅT MIG VARA!!!

Hela morgonen har den djurhållare som blev av med hästen igår ringt som en vettvilling till mig... Efter fjärde samtalet inom en timme då djurägaren vrålandes skällde på mig och försökte hitta anledningar till att länsstyrelsen skulle ta tillbaka sitt beslut fick jag nog. Jag hade sagt flera gånger att h*n fick kontakta min chef och polisen när det gällde handhavandet av hästen, och att jag inte har någon som helst anledning till att dra tillbaka något beslut (vilket jag inte heller kan förstås...) Om en djurägare inte tar ut veterinären för en skada som medför att blodet forsar ur såret, ska man ha djur då? När en djurägare inte tycker att det behövs någon veterinär när ett sår är så djupt att man ser in till benet, ska man ha djur då? Försvaret från djurägaren är dessutom rätt patetiskt. Hästen äter ju och han är pigg, men han har hemskt ont där skadan är (talar inte om var för anonymitetens skull), och den och den veterinären säger så här efter att jag beskrivit skadan, bla, bla, bla... Med tanke på att det uppfläkta såret som gjort att en stor del av benet innanför syns, enligt hästägarens beskrivning bara rör sig om en liten rispa, så kan jag klart förstå att veterinären tycker det är onödigt med veterinärvård (observera att den veterinären inte har sett skadan själv).

Ja, ni, människan är inte riktigt riktig någonstans, och efter det där fjärde samtalet fick jag lov att stänga av telefonen. Jag är väl ingen j...a sambandcentral heller!!! Nu är det i alla fall lugnt en stund så jag kan ta tag i andra ärenden istället. Apropå det så ringde en annan hästhållare (ni vet han som hade de där extremt sociala hästarna som jag var ute på för någon månad sedan). Han har fixat alla brister utom en, och fint blev det också. Det var sååå kul :)

Huga..

Jaha ja, då var det vinter igen, BLÄ!!! Så trött på snön som bara inte vill försvinna. Till råga på allt så strejkar tydligen han som plogar vår väg och det gör ju inte saken bättre precis... GRRR..

De två senaste veckorna har varit jobbiga för de som inte sköter sina djur. Två omhändertaganden har gjorts av vår grupp på två veckor. Ett antal katter förra veckan och en häst idag. Djuren får det förstås bättre, men det känns ändå som ett nederlag när sådana drastiska åtgärder krävs. Kunde man ha fått till något bättre om man hade bättre kontakt med djurägaren eller? Nej, i de här fallen hade det inte funkat ändå, men att ta djuren från någon är absolut inte något man längtar efter att behöva göra. Ja, ja, nu är i alla fall djuren i förvar i väntan på beslut. Katterna har fått komma till ett katthem och hästen har fått komma till farbror doktorn.

Apropå detta scenario som då och då dyker upp i mitt jobb så hade vi en intervju med en aspirant för en av våra tjänster. I ett sammanhang frågade rekryteraren vilka positiva resultat som sökanden hade åstadkommit. H*n kom fram till två omhändertaganden med efterföljande djurförbud. Jag som inte anser att varken omhändertaganden eller djurförbud är något positivt sökte svar på något positivt i min mening men fick inget vettigt svar. Positivt för mig är när en djurägare som har dålig djurhållning gör som vi kräver och sedan inser att det vi krävt gör en positiv skillnad för djurägaren. Det kan vara bättre betalt vid slakt för att man ströat bättre och fått renare djur eller djur i bättre hull mm. Då är det kul att vara djurskyddshandläggare.

Jag ratade naturligtvis inte den arbetssökande på grund av detta, men det sade inte riktigt klick heller. Vi får se vad de andra aspiranterna har för kvalitéer innan vi bestämmer oss. Det är rätt kul att vara med vid rekryteringar tycker jag. Intressant att försöka känna av personen i fråga och se bortom nervositet och annat som är helt naturligt vid en anställningsintervju. I morgon kommer nästa intervju. Återkommer om det senare.

Skriva, skriva, skriva...

hela dagen gick åt till att pilla ihop ett föreläggande som förhoppningsvis kommer att godkännas av både hästansvarig länsveterinär och juristen. Mycket pill och skickande fram och tillbaka med rättningar och synpunkter åt alla håll. otroligt långdraget är det, men förhoppningsvis kommer det gå fortare ju fler förelägganden jag skriver.

När jag kom hem ikväll stod maten redan på bordet :) Så himla skönt att inte alltid ställa sig och laga mat när man kommer innanför dörren. Dottern K är duktig och tar in hästarna på kvällen, och sambon jobbar så det blir oftast jag som fixar maten. Igår blev det burksoppa med en klick gräddfil och en macka, mums!!! Burksoppa är underskattat faktiskt. I alla fall köttsoppan i konservburk. Idag var det pasta med köttfärssås och det är också smaskens tycker jag. Sambon hade till och med undvikit grädde. Det har börjar bli lite svårt att knäppa brallorna nämligen. Men jag är på G... Nästan ett kilo har försvunnit på en vecka... Inte dåligt det :)

tunnelbanestopp och annorlunda kohållning

I morse när jag var på väg till jobbet var det stopp i tunnelbanan på gund av rökutveckling. Inte särskilt vanligt förekommande, men i alla fall. Jag fick ta en morgonpromenad genom staden och var på jobbet en kvart senare än vanligt. Vi hade en entusiastisk praktikant med på besöken idag. En rolig omväxling i vardagen på jobbet. Högst engagerad, intresserad och brinnande för sitt förhoppningsvis blivande jobb följde hon med mig ut på besök i en av de norra kommunerna i vårt område.

Vi skulle ut till en lada som enligt uppgift skulle innehålla en ko med kalv som inte hölls under några bra förhållanden. Vi hittade ladan, men hittade inga kor först. Vi gick ett varv runt ladan utan att varken se eller höra några djur genom något fönster eller så. Plötsligt ropar praktikanten till... -Jag ser något!!! Och till vår förvåning ser vi genom ett litet hål precis under takfoten (alltså ca två meter upp) två kor som tittar NER(!!!) på oss från sin djurpströbädd ca två meter upp i luften. Strax under takstolarna stod de stackars djuren i mörkret. En fantastiskt fin djupströbädd hade ägaren fått till, med en viss felkalkylering vad gäller hur högt i tak det måste vara för att djuren ska kunna gå på djupströ under ett års tid...:-S

Ja, ja, hur som helst fick vi tag på djurägaren efter ett tag och han fick ge oss chansen att komma närmare djuren. Korna (en ko med en närmare två år gammal tjur"kalv") stor där två meter upp i en mörk lada. Inte en chans att få ut djuren utan att mocka ur en stor del av ströet (som bara lämnade en ca 30 cm stor öppning längst upp i dörrhålet). Det var verkligen inte klokt att se. Praktikanten hamnade i en variant av chock medan jag, luttrad som jag nu börjar bli, hade svårt att hålla mig för garv där jag stod :) Helt otroligt vad folk tycker är okej när det gäller djurhållning. Fina och feta var dock djuren, och en jättefin bädd hade de att ligga på, men jisses vilket sätt att hålla djur på... Jag önskar att jag kunde visa bilder på eländet, men det kan jag inte, så ni får försöka tänka er bilden framför er ändå...