Dripp dropp...

Idag är det plusgrader ute och hästarna fick gå ut utan täcke för att lufta pälsarna lite. Det har ju snöat rätt mycket här, så nu om det börjar smälta (ska vara plusgrader i flera dagar nu enligt vädergubben på tv) kommer översvämningarna istället. Jag, som föredrar tussilago före snö i mitten på mars kan klart stå ut med vattnet i det här läget. Jag vill ha vår NU!

Veckan som gått har varit jättejobbig för oss alla. Sambon har jobbat nästan hela veckan, jag har varit i någon sorts mardrömstillstånd, varit helt slut hela veckan, men sovit dåligt i alla fall när jag kommit i säng, och ungarna har ju känt av det förstås. Igår kväll lade jag mig halv tio och vaknade halv åtta i morse. Fortfarande helt slut...

Igår blev det i alla fall klart med två nya medarbetare. Den ena blir en cool tjej och den andra en hetsig, driftig, framåt tjej med mycket fart. Jag som tycker att det kan bli lite jobbigt med duracell-kaniner (förutom kompis J som för många kan verka vara lite av en duracell-kanin men som egentligen bara är en ruskigt effektiv doer, vilket är något helt annat) känner mig lite orolig för den senare, men jag får ju också anpassa mig. Vi är i alla fall tre rätt lugna brudar i vår grupp, så vi får väl tillsammans se till att bromsa duracellkaninen så att hon inte tar i för mycket eller stressar upp oss andra. Den tredje aspiranten som vi vill ha till oss fick inte plats denna gång, men jag hoppas verkligen att hon söker igen för då får hon nästa tjänst.

Nu är det i alla fall helg och jag hoppas att jag ska orka göra något annat än att bara sova bort hela helgen.

Om det här trötta tillståndet fortsätter nu när våren kommer på riktigt (ja, okej, snart då...) så måste jag nog göra något radikalt, för då är det inte värt det längre. Jag har fortfarande drömmar om eget lantbruksföretag i någon form, så tro inte att jag bara fått någon naiv idé som jag snart glömmer. Jag får ofta den känslan från mina nära. Som om jag skulle vara en fyraåring som vill ha den där klubban i godisaffären, men inte får den. Det verkar som om man bara vill skaka på huvudet åt mina idéer och kväva dem i sin linda. För jag har ju inte tänkt längre än näsan räcker, eller... Ja, nu är det så att jag faktiskt också har en hjärna att tänka med. Jag känner också till begränsningarna i idéerna och har inte för avsikt att kasta mig handlöst utan skyddsnät. Så snälla ni, lyssna istället för att direkt försöka rata mina drömmar. För det sårar faktiskt...