Dotter K och gullan på ridbanan för många år sedan

Jag längtar till våren, för då är det dags att fixa ridbanan. Eventuellt kan den göras i ordning tidigare, men det förutsätter att det fortsätter att vara kallt under hela arbetet. Vi ska förstora ridbanan från ca 17*18 meter till 35*18 meter istället. Men som sagt så måste det vara torrt eller ordentligt fruset när den görs i ordning. Annars riskerar grävaren och lastbilarna som ska komma med underlaget att göra djupa spår /köra fast i lera och det funkar ju inte. Nu är ridbanan helt stenhård förstås och jag har funderat på lite olika underlag som kan vara bra. Jag har nog bestämt mig för att köra stenmjöl i alla fall, trots att det fryser på vintern. Många "märken" på ridunderlag lovar guld och gröna skogar, men det kostar rejält med pengar för detta guld. Om det då inte funkar som man tänkt så känns det inte som om det är värt pengarna. Så jag får stå ut med frusen ridbana på vintern helt enkelt. Vi ska se till att bombera ordentligt (göra så att vatten rinner av banan) så kan det förlänga användningstiden med lite tur.

Jobbet har rullat på den här veckan. Mycket tack vare att jag var tvungen att fixa en del med en rapportering till ett av våra statliga verk. Annars har det inte hänt mycket på jobbfronten precis.

Jag råkade yppa för min ena kollega att en av professorerna i vår korridor hade planer på att publicera en artikel med mitt examensarbete som grund. Det är något som vi har pratat om många gånger, men det har kommit andra artiklar emellan. Jag bryr mig inte särskilt mycket om det eftersom det inte är jag som ska skriva artikeln. Professorn har egentligen bara sagt att jag ska stå med som medförfattare på artikelt eftersom det är mina försök som artikeln bland annat ska beskriva. Hur som helst tyckte kollegan att det var superbra eftersom det skulle vara en merit i samband med anställning... Det är väl trevligt att man tänker så, men det visar ju också hur man ser på "vanligt" folk (utan doktorstitel eller liknande).

Jag gjorde försöket för drygt 6 år sedan och inget kommer att förändra hur mycket jobb jag lade ner på försöket eller hur många artiklar jag läste i samband med litteraturstudien eller hur bra (eller dåligt) examensarbetet blev i tryckt form. Men, oj, mitt namn kommer placeras på en vetenskaplig artikel, och då minsan har man plötsligt blivit lite mer "viktig". PATETISKT!

Är det så att jag har börjat inse hur viktigt titlar är för många att jag blivit ovanligt avigt inställd till de som tycker att det är viktigt med titlar??? Jag vet inte, men jag blir arg när det man lagt ner sin själ i under ett halvårstid inte har någon som helst betydelse så länge ens namn inte står med på någon jäkla artikel! jag vore tacksam om jag blev behandlad med lite mer respekt trots att det inte står Dr. eller något annat flashigt framför mitt namn...

För att gå till något mycket roligare så hämtade jag mina ärvda ridstövlar hos skomakaren idag. Nu sitter de jättebra och jag kunde både komma i dem och ur dem utan att få klaustrofobi :)

Nu ska jag hoppa i säng och i morgon ska jag se om inte styvpappa L vill ha besök :)