Fundersam...

Nu sitter folket i möte om ett projekt som vi har. Jag har inte blivit tillfrågad att delta... Spelar förvisso mindre roll eftersom det i så fall skulle handla om att ta anteckningar vid mötet. Åsikter och försök till att bidra med någon form av objektiv syn av verksamheten är inte aktuellt, det har jag förstått.

Jag ska försöka ta ett snack med chefen under nästa vecka, för det här känns inte bra. Beslutas det inte vid deras möte med rektor i mitten av februari att min tjänst blir fast, så drar jag tillbaka till lst. Det må vara en hel del grejor där som är jobbiga, men att användas som minnesanteckningsskrivare och allmän person som man kan be göra utskrifter, beställa luncher och annat som är det jag får göra här, var inte vad jag hade planer på när jag kom hit. Vise chefen har diskuterat detta med chefen och även propsat på att jag ska utnyttjas mer för de kunskaper jag har. H*n har också talat om för chefen att det inte är acceptabelt att först tala om för en anställd att säga upp sig från sin fasta tjänst för att sedan inte ta tag i saken med anställningen. I slutet av november gick ansökningstiden ut för min tjänst. Chefen har inte ens tittat igenom ansökningarna än... Än mindre tagit tag i finansieringen av den tillfälliga tjänst som jag sitter på nu. Kommer ju se jäkligt snyggt ut ...eller inte... när man sedan ska rekvirera pengar som finansierar min tjänst från ett projekt som inte längre pågår. Det är som att hälla vatten på en gås verkar det som. Men det är väl så när man inte inser vad det innebär att vara chef...

Det känns verkligen inte kul att vara så här gnällig, men det är för att jag är så besviken på att jag inte respekteras för det jag kan, och för att jag hade hoppats på så mycket mer än jag fick. Jag betalar 3000 kr i soppa varje månad för att vara någons sekreterare. Som jag sagt förut så är jag inte utbildad sekreterare och hade trott (i min enfald) att min arbetsplats behövde mig för mina kunskaper inom djurområdet också, inte bara för att beställa fika och skriva minnesanteckningar på möten (utan att få inflika med något över huvudtaget, för det är inte intressant att ta del av).

Sorgligt!

Nu ska jag skriva till kollegan på lst. och meddela att jag måste skjuta upp mitt besked för att komma tillbaka till lst till slutet på februari, och därmed i så fall börja 1 april istället. Enbart för att nuvarande chefen inte gör det han ska... :(

Dotter K och gullan på ridbanan för många år sedan

Jag längtar till våren, för då är det dags att fixa ridbanan. Eventuellt kan den göras i ordning tidigare, men det förutsätter att det fortsätter att vara kallt under hela arbetet. Vi ska förstora ridbanan från ca 17*18 meter till 35*18 meter istället. Men som sagt så måste det vara torrt eller ordentligt fruset när den görs i ordning. Annars riskerar grävaren och lastbilarna som ska komma med underlaget att göra djupa spår /köra fast i lera och det funkar ju inte. Nu är ridbanan helt stenhård förstås och jag har funderat på lite olika underlag som kan vara bra. Jag har nog bestämt mig för att köra stenmjöl i alla fall, trots att det fryser på vintern. Många "märken" på ridunderlag lovar guld och gröna skogar, men det kostar rejält med pengar för detta guld. Om det då inte funkar som man tänkt så känns det inte som om det är värt pengarna. Så jag får stå ut med frusen ridbana på vintern helt enkelt. Vi ska se till att bombera ordentligt (göra så att vatten rinner av banan) så kan det förlänga användningstiden med lite tur.

Jobbet har rullat på den här veckan. Mycket tack vare att jag var tvungen att fixa en del med en rapportering till ett av våra statliga verk. Annars har det inte hänt mycket på jobbfronten precis.

Jag råkade yppa för min ena kollega att en av professorerna i vår korridor hade planer på att publicera en artikel med mitt examensarbete som grund. Det är något som vi har pratat om många gånger, men det har kommit andra artiklar emellan. Jag bryr mig inte särskilt mycket om det eftersom det inte är jag som ska skriva artikeln. Professorn har egentligen bara sagt att jag ska stå med som medförfattare på artikelt eftersom det är mina försök som artikeln bland annat ska beskriva. Hur som helst tyckte kollegan att det var superbra eftersom det skulle vara en merit i samband med anställning... Det är väl trevligt att man tänker så, men det visar ju också hur man ser på "vanligt" folk (utan doktorstitel eller liknande).

Jag gjorde försöket för drygt 6 år sedan och inget kommer att förändra hur mycket jobb jag lade ner på försöket eller hur många artiklar jag läste i samband med litteraturstudien eller hur bra (eller dåligt) examensarbetet blev i tryckt form. Men, oj, mitt namn kommer placeras på en vetenskaplig artikel, och då minsan har man plötsligt blivit lite mer "viktig". PATETISKT!

Är det så att jag har börjat inse hur viktigt titlar är för många att jag blivit ovanligt avigt inställd till de som tycker att det är viktigt med titlar??? Jag vet inte, men jag blir arg när det man lagt ner sin själ i under ett halvårstid inte har någon som helst betydelse så länge ens namn inte står med på någon jäkla artikel! jag vore tacksam om jag blev behandlad med lite mer respekt trots att det inte står Dr. eller något annat flashigt framför mitt namn...

För att gå till något mycket roligare så hämtade jag mina ärvda ridstövlar hos skomakaren idag. Nu sitter de jättebra och jag kunde både komma i dem och ur dem utan att få klaustrofobi :)

Nu ska jag hoppa i säng och i morgon ska jag se om inte styvpappa L vill ha besök :)

Det gick ju vägen...

Ja, det är ett himla liv om Jerringpristagaren, och jag funderar på om jag tycker att det är ovanligt mycket prat om jerringpristagaren i år, eller om det bara är för att jag är intresserad av sporten som jag tycker att jag läser om Jerringpristagaren överallt. Stolt är jag i alla fall! Varför då kan man fråga sig.. Jo, för att på något sätt blir ridsporten en del av idrotts-Sverige i och med den här utmärkelsen. Jag har hållit på med ridsport större delen av mitt liv och har sett när kommunen beslutat om att bygga ytterligare en ishall för hockeyn medan ridskolan inte fick bidrag till att bygga ridhus (det fick de till slut efter ett antal år, men det satt långt inne). Det har varit självklart att barnen som går till och från idrottsplatsen (där bland annat ishallarna ligger) ska ha upplyst övergångsställe, medan det anses för dyrt att hålla dikesrenen ren från sly så att ponnyungarna slipper rida på 70-vägen när de ska rida till närmaste ridhus.

Att vara en sån där hästtjej gav alltid lite skämsvarning. Att inte få rida sin egen häst när det var friluftsdag i skolan för att det inte var någon idrott (jodå, på min tid var det förklaringen till att man inte fick välja ridning på friluftsdagen).

Då värmer det det gott i hjärtat när så många av svenskarna ansåg att den mest värda vinnaren till Jerringpriset var Rolf-Göran Bengtsson. En del har även undrat om varför en utövare av en så "liten" sport får Jerringpriset... Om man tittar på vilka som har fått detta pris ser man att det sannerligen inte är några "stora" sporter som fått priset tidigare, när det gäller antal utövare i alla fall. Vi kan ta t ex. Alpint, skidskytte, orientering som exempel. Stora sporter i media så länge det går bra för Sverige (nja, orientering får man ju inte se så mycket av iof), men med tanke på antalet utövare tillhör inte dessa sporter det övre skiktet av populära sporter precis. Jag menar verkligen inte att någon Jerringpristagare inte har förtjänat priset (skulle i så fall vara Ludmilla Engqvist som kanske inte riktigt platsar i sällskapet) men för oss hästnördar betyder folkets stöd för en liten man, som är oerhört skicklig inom sin gren, väldigt mycket. Kanske slipper stallungen skämsfaktorn när någon frågar vilken sport hon/han utövar i fortsättningen, kanske får kommunpolitikerna upp ögonen för idrotten? Ja, vem vet... Hoppas kan vi ju i alla fall :)

Nästa år hoppas jag att Jerringpriset går till Curlinglaget :)

Måndag...

Så kom man till jobbet strax efter halv nio i morse (hade en snigel till volvo framför mig i ungefär två mil). Jag hann inte innanför dörren innan chefen bad mig fixa några namnskyltar till dagens möte som skulle hållas på ett annat ställe i stan. Framförhållning hade varit bra... hur som helst fixar jag till namnskyltarna och ska skriva ut dem på skrivaren. upptäcker att perforeringarna på det pappret jag ska använda (sånt där med perforeringar så att alla namnskyltar blir lika stora) är lite väl lätta att dra isär så att namnlapparna lossnar. Jag måste ju få ut namnskyltarna så jag lägger två ark namnlappspapper i handinmatningen till skrivaren. Vad händer? Jo namnskyltarna lossnar naturligtvis från sitt fäste i pappret och jag får ägna en halvtimme åt att rensa skrivaren från namnskyltsdelar . Vilken jäkla början på dagen... Sedan ränna iväg till möteslokalen, leta reda på parkeringsplats, hitta möteslokalen i en jättekåk som jag aldrig varit i... Måttligt road kan jag säga!

När jag väl kom tillbaka till kontoret var jag blöt (det regnade ju också förstås) och dessutom jättehungrig. Not in a good mood...

Resten av dagen ägnades åt att skriva klart en rapport som ska skickas till ett av de statliga verken snart.

Jag ska i alla fall köpa nya namnskyltspapper så att jag slipper plocka isär hela skrivaren nästa gång jag ska göra namnskyltar sådär på fem minuter till något möte.

Mamma mia...

Gullan och dotter K första våren vi hade Gullan

Första delen av ponnyakuten idag... problemen som ungarna har var desamma som de brukar, men några saker slog mig fort. Ett styck ponny som var stökig i transporten. Yes fine, hästar som stökar i transporten är inget ovanligt, men som transporten var utformad . Herre jisses!!! Skulle inte stoppa in en häst i den någonsin kan jag säga! Hela utformningne av transporten skrek SKADERISK och BRUTNA BEN. Hur fasen är folk funtade som inte ser så uppenbara risker? Det kommer inte att dröja länge innan någon häst skadar sig riktigt illa i den transporten, jag lovar! Något som också påpekades i programmet tack och lov...

Sak nummer två var liten kille på en alldeles för stor ponny... Jag och dotter K reagerade precis lika inför detta ekipage. Varför ge ett barn en ponny som han omöjligt kan klara av? Det var en jättefin häst, men killen hade problem på grund av att han inte fick stopp på den. Tro fasen det då han satt som en liten fluga uppe på den stora hästen. Stackars kille! Varför inte köpa en ponny som passar ungen storleksmässigt och/eller temperamentsmässigt? Det blir ju inte kul när man känner att man inte klarar av situationen.

Jo visst, vår älskade Gulle guling var också en bushäst och hon testade att få sin vilja igenom flera gånger, men hon var aldrig för stor för dotter K och hade inte för stor kapacitet för dotter K heller. De bus Gullan höll på med var sånt som vi omöjligt kunde se innan vi köpt henne. Jo, på sätt och vis skulle vi ha kunnat göra det... hon var ju trots allt en connemaraponny, med allt det innebär  men ändå. I det stora hela var hon perfekt. Lugn och snäll men ändå framåt

Ah meeeen...

Patricia och dotter J  

Jag är med i makens och svågerns kamp om antal rätt på V75. Började skitdåligt kan jag säga. 1 rätt förra veckan och 0  rätt denna vecka! Och det brukar gå ganska bra för mig ganska ofta... Fel taktik idag helt enkelt... Bättre lycka nästa gång kan man väl säga!

Idag tog jag vovvarna på en promenad i skogen. Smått nervöst var det eftersom träden svajade betänkligt i den starka vinden. nu på kvällen har det lugnat sig lite så när jag var ute för att ta in hästarna var det riktigt behagligt faktiskt.

Patricias ben är nu nästan helt bra. En liten svullnad alldeles ovanför kotan är det nu, men benet är kallt så jag kan signalera faran över. Trots blåsten fick pållarna vara utan täcke idag. De föredrar att vara utan täcke om de får. När det regnar/snöar blötsnö och är allmänt vidrigt får de stå ut med att ha täcke på sig oavsett vad de tycker.

Nu så...

...har beställningen för årets frön gått iväg :) Vi har tre trädgårdsland varav ett av dem används till potatis. Förra året blev det bara potatis, tomater och squash. I år, förutom hästgödsel behövs det lite kvävegödsling. Därför blir det en hel del bönor i ett av trädgårdslanden i år. Bönor är väldigt gott och går bra att frysa, så det blir bra. Jag beställde förstås rödbetor, palsternacka och ett gäng kryddor och lite annat smått och gott :) Tomater och squash brukar jag köpa som plantor så det blir en senare fråga.

Jag har planer på en rejäl drivbänk också. Vi sparade ett par fönster när vi bytte ut våra fönster i huset och det kanske är dags att ta dem till vara i år.

Japp! Våren kan börja! Jag är beredd =D

En vecka har gått...

Det går lite segt på bloggfronten, men så kan det vara ibland. Idag bestämde jag mig för att jobba hemma. Det har kommit regn som har frusit till på vägarna så jag åkte inte de där fem milen till jobbet med risken att glida av vägen någonstans. Det är skönt att kunna välja att jobba hemma ibland. I alla fall när man har en lång bit till jobbet som jag har.

Jag har börjat med en ny strategi på jobbet. jag har slutat sitta och vänta på arbetsuppgifter utan försöker hitta på egna arbetsuppgifter som jag kan ha nytta av. Just nu sammanställer jag en utvärdering från ett seminarium vi höll i för ett tag sedan. Inte för att någon kanske är intresserad, men det intresserar mig, så då gör jag det. Jag önskar bara att man såg vad jag faktiskt gör och tog mina kvalitéer på större allvar. Nej, men just det... jag är ju inte doktor...

Jag har fått klartecken på 6 månader på min gamla arbetsplats, men får jag en fast tjänst (helst på kommunen) så är det ju naturligtvis den jag tar. Skulle fortfarande vara finfint med en kvarts resväg till jobbet :)

Pållarna har fått gå och skrota ett tag nu. Ingen lust i kombination med trist väder har gjort att det har fått bli så. De dör inte av det, men det tar ju förstås tid att sätta igång dem igen sedan. Jag och dotter K tog ut hästarna en sväng för ett tag sedan. Jag testade ett nytt bett på Patricia då hon inte gärna vill gå fram mot bettet i ridningen. Därför införskaffade jag ett NOVA-bett till henne.

Bilden lånad av leverantören av mitt bett CS häst och fritid

Patricia kändes jätteskum i början och det kändes som om jag red utan träns helt :-s men efter en stund så började hon vänja sig vid sitt nya bett och jag också för den delen, och då kändes det som ett bra bettval till Patricia. I alla fall som omväxling till hennes vanliga tredelade.

Nu får jag jobba vidare en stund innan det är dags att hämta ungar :)

Det snurrar i min hjärna...

Jojo, Nalle Puh... om det vore så enkelt ändå! Bara att byta snöre menar jag...

I onsdags och torsdags stannade jag hemma istället för att färdas långväga till jobbet. Det fanns ändå ingenting jag kunde göra där som jag inte kunde göra hemma, så varför åka tio mil per dag till en tom jullovssömnig arbetsplats?

När det gäller arbetssituationen (den jag syftar på med Nalle Puhs citat) så känner jag så här: Allra helst vill jag ha jobbet i min hemkommun. Det är en fast tjänst och mycket nära hem och det betyder förstås mest. Sedan har jag ganska hygglig koll på hur det fungerar där. Själva arbetsuppgifterna är helt okej också. Ååå vad skönt det skulle vara att få grotta ner sig i kommunens arkiv, pyssla med ärendehanteringen och nämndprotokollen. Djuren kan jag engagera mig i på fritiden istället :)

Alternativ två är att gå tillbaka till länsstyrelsen, tillbaka på ruta ett igen alltså... Tufft och slitit, men kanonbra arbetskamrater. Det lyfter ganska mycket på en arbetsplats, frågan är bara hur länge det väger upp...

Det känns i alla fall inte som om jag hittat min plats iom mitt nuvarande jobb. Jag hade helt andra förväntningar med det här jobbet än vad det visade sig vara. När det senare visade sig att den fasta tjänsten som jag skulle få var beroende av sökta projektpengar som vi inte fick kändes det ganska hopplöst :( av min förhoppning om ett fast jobb fullt av små projekt, remisshantering och annat som rör djurskydd/djurvälfärd blev det istället att skriva reseräkningar åt chefen och försöka hålla reda på om h*n skulle tänkas komma till kontoret den dagen eller om h*n hade tänkt att jobba hemifrån, och den fasta anställningen utformar sig som månadsvis förlängning av tjänsten istället. Så, nej, det blev inte som jag hoppades :-/

jag hoppas att jag får möjlighet att byta snöre nu...

En liten uppdatering...

Ja, dagen gick i sakta mak. ex-chefen hörde av sig och kommer att återkomma på måndag med mer information. Hon skulle i alla fall försöka få till en visstidsanställning på 6 månader, men var tvungen att kolla budget och diskutera saken med avdelningschefen. Känns bra att det inte är helt kört där i alla fall.

På eftermiddagen letade jag lite platsannonser och ramlade över en administratörstjänst i min hemkommun. En tjänst som ligger på den avdelningen som jag jobbade på när jag jobbade inom kommunen :) jag skickade iväg ett förhoppningsvis välformulerat ansökningsbrev för den tjänsten också. Jag mailade även den chefen (samma chef som jag hade när jag jobbade där). hon svarade att hon förvisso trodde att jag var överkvalificerad för tjänsten, men att jag naturligtvis var välkommen att söka. Nu vet jag ju inte om de redan har en person på den tjänsten och att de vill göra om den till en fast tjänst med samma person, men söka måste man ju!

Det är lite underligt det där med att man kan vara överkvalificerad för en tjänst man är intresserad av? Jo, jag har förvisso jobbat ett antal år med att handlägga ärenden (ett snäpp "upp" på kvalifikationsskalan från administratör enligt mina tidigare arbetsplatser), men det betyder ju inte att det absolut är det jag vill göra i fortsättningen. Jag ser ju inte den här tjänsten som något steg uppåt i någon karriärsstege. Jag är intresserad av den här tjänsten för att jag kan jobbet och värdesätter kortare restid och att slippa stå på besluten när de går folk emot... Dessutom var det en trevlig arbetsplats där jag trivdes väldigt bra på många sätt. Det som jag inte trivdes med var att jag var helt ensam i bedömningen när det gällde djurskyddsfrågor, och hade ingen att diskutera detta med. det medförde en minst sagt pressad situation för mig på flera sätt. Men det var också det enda jag kan komma på som var jobbigt då. I och med att det här inte är en handläggartjänst så finns inte det problemet kvar.

Ja, vi får se hur det rullar på!

Välkommen 2012...

Nu ska man då ägna en månad eller två på att försöka lära sig skriva 2012 istället för 2011. Alltid lika knepigt att skriva rätt år.

Nyåret firades hemma i lugn och ro som vanligt. Vovvarna hade inga problem med smällare och fyrverkerier, men hästarna tyckte inte om bullret. De snurrade runt och hade svårt att lugna sig. Rey ville inte gå in i stallet igår kväll, men det var nog på grund av nyårsaftonens stök det... Mockningen i morse var i alla fall inte så betungande som igår, så pållarna hade nog en lugn natt i natt i alla fall.

Ledigheten har gett mig lite perspektiv på saker och ting. Man vet vad man har och inte vad man får. Jag tog mig bort från mitt förra jobb för att prova något nytt som jag var säker på skulle vara bättre. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig vilket är jättetråkigt, så därför är jag beredd på att hoppa in i getingboet igen... om jag får chansen vill säga.

Jag känner att det inte är hållbart att betala drygt 3000 kr i månaden i diesel för att ta mig till jobbet och hem igen. Särskilt inte när jobbet mest består i att vara på plats och inte så mycket mer. Jag trodde verkligen på det här jobbet, och tyckte också att det var roligt till en början, men jag har mer och mer känt att mina kunskaper inte tas till vara, och intresset för att ge mig möjlighet att visa vad jag går för verkar förhållandevis svalt. Om det beror på att jag inte doktorerat låter jag vara osagt, men som inom alla arbetsplatser så finns det en viss hierarki, och att inte ha doktorerat ligger lite lägre på den hierarkiska skalan här kan man säga. Min kollega här tycker att jag måste vara mer framåt mot chefen och visa att jag vill och kan. Inte så lätt när jag, för det första inte är den typen som slår mig för bröstet särskilt ofta (jo, ibland kan jag vara väldigt säker på min sak, men det är inte riktigt samma sak), och för det andra sällan ser skymten av chefen...

Jag har i alla fall slängt iväg ett mail till förra chefen för att se förutsättningarna, och det verkar inte helt omöjligt i alla fall. Vi får se var det landar. Vi går ju tack och lov mot ljusare tider så den värsta perioden med SL-pendlandet slipper jag ju i alla fall. Nu ska jag i alla fall hmmmm... tjänstgöra... vidare så att jag kan komma hem med gott samvete ikväll i alla fall.