Valpar är ganska jobbiga...

Men alldeles bedårande söta också förstås.

Nu har lilla Örnie kommit hem till oss. Det var blandade känslor från de andra hundarna kan man väl säga. Yatzy var inte alls förtjust och det verkade som om han var lite rädd för inkräktaren faktiskt. Det resulterade i några utfall mot den lilla valpen och spänd hållning från Yatzys sida när lillvalpen kommer för nära. Nu efter ett par dagar verkar det dock lossna lite och det ordnar nog upp sig så småningom. Opus däremot agerade lekfarbror redan från start och uppför sig alldeles exemplariskt som uppfostrare och trygghet för Örnie :)

Yatzy är en jättehärlig hund och vi älskar honom verkligen och skulle definitivt inte byta bort honom, men efter honom är jag tveksam till att skaffa en ny kooikerhund faktiskt. Rasen överlag verkar lite för oberäknerlig i lynnet för min smak. Nu är Yatzy säkerligen inte unik inom rasen och vi kan hantera hans små egenheter, men som sagt, tveksamt om man skulle skaffa en ny om inte Yatzy fanns. Men man ska aldrig säga aldrig... Det kan ju hända att avelsfolket börjar koncentrera sig på mentaliteten även på Kooikerhunden så småningom... Nu tycker jag att det verkar som om utseendet är det absolut enda viktiga (irriterad??? Nja, kanske lite).

För att återgå till lillskiten som kommit hem nu då, så var första natten ganska upphackad sömnmässigt. Yatzy låg mellan mig och maken (ville ha koll på honom) Örnie låg på en filt brevid husses säng och Opus låg också på golvet (alldeles frivilligt faktiskt). Sedan ut och kissa två gånger på natten, ett getöga på Yatzy och dessutom skulle jag försöka sova lite också... Jag var inte på något vidare humör på söndagen sedan :-s

Andra natten gick det bättre. maken var uppe sent så Örnie kunde sova fram tills jag skulle gå upp på morgonen. Så nu börjar rutinerna falla på plats lite grann. nu ska jag bara lyckas få med mig Örnie till stallet när jag kvällshöar. Igår frustade Patricia när Örnie kom in i stallet vilket resulterade i att Örnie, snabbare än blixten, var tillbaka vid ytterdörren hemma. Annars har Örnie varit ganska modig tycker jag. Det är inte mycket som har skrämt honom hittills i alla fall (förutom Patricia då).

På återskrivande...