Ja, det är dagens fråga. Igår var jag ute på några gårdar för att titta på djurhållningen bland annat. På en av gårdarna bodde en kvinna som hade tröttnat på kontorsjobbet, sadlade om och blev mjölkbonde! Hon hade ingen stor besättning, och vinsten hade varit knapp, men på frågan om hon hade gjort annorlunda om hon vetat hur slitigt det skulle vara att bedriva mjölkproduktion svarade hon med ett rungande, NEJ! Hon hade känt att hon ville testa något annat i livet, gått en driftledarkurs på lantbruksskola och köpt en gård utanför staden. Nu hade kvinnan ställt om till nötköttsproduktion för att spara sin kropp, men var mycket nöjd med sin inriktning i livet.
Det är så härligt med sådana personer. Att någon gång mitt i livet bara ställa sig på hälarna och säga STOPP!... Är det verkligen det här jag vill? De flesta av oss har ju drömmar om att bli fria från kontorsstolen, uniformen eller vad det kan vara man jobbar med. Varför vågar man inte ta steget? Ja, vissa har ju vågat sig på att släppa skyddsnätet som innebär en garanterad summa på kontot den 25:e varje månad, 5 veckors semester med mera, men vi andra...?
Problemet ligger ju oftast i pengafrågan förstås, men det är också modet som sviker tror jag.
Jag skulle vilja vara så där modig som den där kvinnan var. Det är ruskigt skönt att ha den garanterade lönen på kontot och sex veckors semester (jo, jag har sex veckors semester). Det som är tråkigt är att vara hemifrån mellan 07-18 varje vardag, försöka orka och hinna ikapp med familjelivet och fritidsintresset över lördag och söndag. Kanske dags att sätta hälarna i backen snart. Fler som tar modet till sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar