Jag blir så imponerad...

Några som jag beundrar är de som vågar satsa på sin dröm. Vi var ute på ett ställe idag där ägaren hade sadlat om från att driva friskola till att föda upp ridponnys. En tjej som förvisso alltid har jobbat med hästar (hon mockade spiltor på ridskolan som jag red på som liten skruttunge) men som tog mod till sig att satsa på sitt intresse. Jag vill också vara en sån människa :) Något annat jag blev imponerad av var att hon minns mig (observera att det var 25-30 år sedan vi träffades senast), vad mina föräldrar och min syster heter och vad hästen hette som vi hade uppstallad i det stallet. Det är ruggigt bra med tanke på hur många snorungar som sprang där då...

När jag kommer hem om kvällarna kan jag inte låta bli att titta ut över åkern och skogen på andra sidan. Tänk om det kunde vara vårt... Tänk om...