Varför inte bara hålla klaffen???

Ibland har jag svårt att vara tyst... Positivt ibland, men ibland hade det varit bättre att bara hålla klaffen!

Idag handlade det om en önskad omfördelning av områden för att underlätta mina kollegors arbete en smula. Två av tre grupper var hyggligt positiva till idén Det var inte min idé utan en idé som har diskuterats i grupperna sedan början av förra året. De två senast inkomna till avdelningen ville inte gå med på detta då den gruppen hade så många jobbiga och hotfulla situationer att tas med när de var ute (i en viss del av stan). Till saken hör att dessa två inte jobbat så länge i yrket vilket fick mig att reagera på uttalandet.

Hur många hotfulla situationer har inte de andra grupperna att hantera då, undrade jag. Jag blev faktiskt rätt förbannad på att man på en arbetsplats inte visar någon som helst hänsyn till att andra har det precis lika jobbigt, och dessutom har hanterat många fler sådana situationer genom åren i och med många fler år(och då handlar det om allt mellan tre och 30 år) i yrket. Respektlöst tyckte jag och sade det också. En annan kollega räddade situationen och lugnet lade sig efter hennes kloka ord.

Det är väl mest attityden jag stör mig på. Vissa slår sig för bröstet konstant och visar gärna med hela kroppen att de minsann är myndighetspersoner (vilket knappast minskar hotbilden eller skapar mindre problem med "klienterna") och skriker ut att de har en så jobbig arbetssituation inför sina kollegor. Andra kämpar och sliter för att få en bra kontakt med klienterna och få dem att förstå vad som gäller och varför, vilket i längden innebär en mindre hotbild och ett bättre resultat. Vilka är det egentligen som har rätt att slå sig för bröstet och ta åt sig äran för ett bra jobb?

Jag har fått nog av nynas-fasoner (som vi kallade de nyanställda på väktartiden) och trodde väl att jag skulle slippa det på denna arbetsplats, men icke. Jag ska inte ta upp diskussionen igen, men fy, vad arg jag blev. Chefen tyckte ändå att det var bra att jag sade vad jag tyckte, men jag känner själv att tiga ibland är guld :)