Sarkasm, eller???

Jag var på djurskyddskonferensen igår tillsammans med ca 400 andra personer med intresse inom djurskydd. Det togs upp en hel del matnyttigt (även om själva maten kanske inte var något vidare...) och fokus låg naturligtvis på lagförslaget till den nya djurskyddslagen. Men även andra diskussioner kom upp när det gällde myndighetrnas uppträdande vid kontroller och andra typer av kontakter med djurhållare.

Jag tycker verkligen att det är beklagligt vilken skev bild som kommer ut via media och andra kanaler. Den vanligaste beskrivningen när det gäller djurskyddsinspektörer är tydligen att de fullständigt saknar hyfs, har ingen som helst förståelse för hur DJURÄGAREN mår eller varför saker har blivit som de blivit, de tränger sig på i DJURÄGARENS hem och snor lättvindigt åt sig alla djur utan att ens bry sig om vad DJURÄGAREN tycker om saken. Dessutom behöver de ofta ta med sig polisen också, varför då, det kan väl inte vara så svårt att ta med sig (läs stjäla) några katter så att de måste ha polisen som stöd???

Varför skriver jag då DJURÄGAREN med stora bokstäver undrar ni... Jo, det är av följande anledning: Av de allvarligare djurskyddsärenden jag varit med om på ett eller annat sätt så har fokus från DJURÄGARENS sida ytterst sällan legat på djurens välmående, utan fokus har varit på hur DJURÄGAREN själv mår eller kommer att må om han/hon av någon anledning inte kan ha djur längre. Att djuren står, ligger och går i sin egen skit, att de har hovar/klövar/klor som är så långa att de inte kan gå normalt, att djuren blir magrare och magrare på undermåligt bete för att djurägaren inte kan/orkar stängsla upp en ny hage, eller att traktorn har gått sönder så att djurägaren inte kan köra ut en ensilagebal till djuren vilket gör att djuren är på svältgränsen, det har inte lika stor betydelse, för det är DJURÄGAREN som lider av att han/hon inte klarar av situationen, det är DJURÄGAREN som har dåligt samvete när han/hon  ser att djuren magrar av, har svårt att gå eller annat lidande.

Det är den verklighet som djurskyddshandläggarna ser i stort sett dagligen. Att vara tvungen att ta djuren från en djurägare är sannerligen ingenting som man som djurskyddshandläggare gör lättvindigt, och i de allra flesta fall får DJURÄGAREN flera chanser att ordna upp sin djurhållning. Det finns inte plats/tid/ork för några personliga vendettor som många DJURÄGARE uppfattar tillsynen som. Dock kvarstår faktum: Om man inte följer de regler som står i djurskyddslagen så gör man sig skyldig till brott. Hur fjantig man än tycker att en regel är så måste man i alla fall följa den. Och att kor omhändertas bara för att de var lite tunna... Nej, det räcker inte som skäl, men så ligger det garanterat mer bakom än att "de bara var lite tunna".

Så var det med försvarstalet när det gäller djurskyddshandläggarna. Jo visst, det finns personer med bristande social kompetens även bland djurskyddshandläggarna, men min erfarenhet säger mig att det ytterst sällan är handläggarens fel när det uppstår kommunikationsproblem. Det finns de inom kategorin djurägare som har bristande social kompetens också!