Konstigt det kan bli...

För två veckor sedan tog jag med mamsen till ett fik och vi åt varsin räkmacka och en latte till det. Mamsen köpte ett skohorn för att lättare få på sig skorna då hon inte riktigt har styrka nog att dra på sig skorna utan skohorn. förra måndagen (eller tisdagen) var hon på sjukhuset och fick cellgiftsbehandling. I lördags pratade vi i telefon en stund och hon berättade att hon haft en terapeut hos sig så att hon och min styvfar kunde rensa luften. Hon lät pigg och beslutsam om att hon skulle jobba på att må bättre. Idag ringde min styvfar och berättade att mamsen troligtvis inte har så många dagar kvar i livet. Jag blev alldeles omtumlad?! Men hon verkade ju må lite bättre igen, hur blev det så här? Eller har hon gett upp sin kamp mot cancern? Jag ska i alla fall åka dit på lördag, och jag hoppas att jag hinner träffa henne innan hon lämnar in för gott. Kanske låter stelt och konstigt, men vad ska jag annars säga. Det känns helkonstigt att denna otroligt starka och envisa människa nu bara är en spillra av sig själv. Livet är tufft ibland...